Jag har bestämt mig nu. Jag tänker sluta kämpa för oss. Det finns ingen mening till det när ni ändå inte visar något intrese. Min tid kan vara dyrbar den med och jag har andra. Kanske inte några som står lika nära men jag har andra. Det är erat sätt att frysa ut mig. Alltid ska jag höra av mig. Det är tröttsamt. Ni får mig att känna mig som en jävla toffla. Men tiden läker alla sår. Det sägs så och då lära jag klara av det här inom tid också.

Jag ger upp för att för er är vi ingenting, jag är ingenting för er. Det har jag nog aldrig varit. Det är slutet på det hela. Den andra februari. Det får bli så här. Jag klarar mig. Jag brukar jo stå utan er typ hela tiden, för inte brukar ni finnas där? Jag vill inte låta deprimerad för jag känner mig inte ens det. Konstigt nog.. Jag känner mig lättare på alla sätt och vis. Det är som en lättnad som kommer över mig. Jag gör mitt val nu och det ska jag stå vid.

Andra februari .. Japp, slutet på det hela. Slutet på oss. Vi kommer aldrig tillbaka. Att jag aldrig förstod det innan. Jag trodde vi kunde bli som förut, men tydligen vare bara jag som vill det. Andra februari, plötsligt känns allt så mycket lättare!