jag förstår inte hur ni kan säga att jag mår bra när ni inte vet någonting. säg inte till någon att jag ser smalare ju längre tiden går. säg det till mig. för smärtan, den plågan att höra vad ni tycker av andra det trycker ner en totalt. jag pratar inte om mina känslor, om hur jag mår. jag ser hellre på livet en att va en del av det. jag önskar jag kunde få sova bort mina dagar som tonåring just nu. för felet är inte livet, utan jag. jag har kämpat mig igenom dagar sen fyran, sen jag fick varningar för sjukdommar. jag ler och skrattar och hoppar runt. men ni ser fortfarande inte igenom mig. jag vill inte höra att jag gråter varje natt, ni har ingenting med det att göra- jag vet bättre en vad någon annan vet.

jag har inte det där självförtroendet för att kunna säga, ja jag är lite väl smal. grejen är den. ni vet inte hur mycket jag kämpar för att kunna äta det jag ser framför mig. det äcklar mig, det gör verkligen det. jag kanske inte är mig själv längre, men pröva mitt liv en dag så får ni se, ni kommer inte vilja, ni kommer inte vilja fortsätta. men jag gör det, jag ser till att jag står på benen en idag. tack mamma. för allt!

det äcklar mig att veta att ni står allaihopa tillsammans och säger att jag inte kommer finnas kvar länge till. men jag går upp på mårnarna, jag tar mig till skolan och jag är där. utsliten som vanligt, för mig kropp har slutat nu. den har satt sitt stopp, men det har inte jag. min framtid ser inte alltid lika ljus ut. trots den eviga plågan står jag kvar på mina egna ben, jag pratar aldrig om mina problem. jag vet vad folk kan säga, jag vet vad alla kan tro. jag vill vara helt vanlig, men lyckas inte i alla lägen. acceptera bara att jag finns kvar, vill ni inte veta av mig. håll er bara borta. för mina år finns kvar.

trots att jag inte äter så mycket som ni gör eller sover. jag kanske gråter ofta när jag ser på mig själv. men för det ska ni inte säga något, ingenting alls! för det är mitt liv, min sanning. ingen annans liv. ni vill inte va som mig, va på den platsen jag är. jag har mina varningar, min kropp säger ifrån nu efter fem år. men jag lever, ellerhur? trots mina varningar kan ingenting hindra mig. för även om jag vill se på livet och inte vara en del av det så väljer jag att vara en del av det. för att visa min styrka till livet. jag är inte stark, men när det gäller livet tänker jag inte lägga mig ner och sluta. jag tänker stå där hela tiden, på mina egna ben och rak i ryggen.
för trots allt, så är livet det enda man har.