att vakna varje morgon med bilden på dig framför mig. hur du låg med huvudet mot handfatet. det var bara du, jag och syster. jag minns varenda sekund. om det inte varit så att jag var fyra år hade jag kunnat rädda dig..
hade det inte varit för elva år sen hade jag kunnat åkt upp till er, bara för att få träffa dig och prata med dig.
om jag bara fick en andra chans, så jag får berätta hur tomt det är utan min mormor. det känns så värdelöst att du försvann efter 54 år i livet. att du inte får se oss barnbarn växa upp.
tro mig, vi alla tänker på dig oftare en vad du tror.
om vi kunde trolla, någon av oss så skulle du finnas hos oss nu.
vi alla saknar våran hustru, mamma, mormor osv, vi vill ha tillbaka dig! jag talar inte bara för mig själv nu, jag pratar för alla nära och kära. för jag vet att även efter elva år så finns du kvar vid oss, över oss.
för dig tror jag på himlen och att en dag ses vi igen. men det kommer ta sin tid.
jag lovar att oavsett vad så kommer du aldrig försvinna från mig,
jag älskar dig. med hela mitt hjärta.
du förstår inte hur ont det gör i mig
att du aldrig mer kommer tillbaka
till mig ..  vila i frid!